Som Bo Sundström sa...
"Du är det jag måste ha när vanorna har börjat slå rot
När den ena dan är den andra lik och det som inte känns igen blir ett hot"
Och så denna saknad..
Hej igen bloggen
Har den senaste veckan haft ett blogg-behov. Det är egentligen bara ett påhitt, jag skulle inte haft något blogg-behov om jag inte hade haft någon blogg eller någonsin berättat om mitt liv på likande sätt.
Men nu har jag ett blogg-behov, vilket känns lite jobbigt. Jag gav upp bloggandet eftersom jag inte ville berätta om mitt liv över internet, det är bättre att prata i verkligheten...
Helt plötsligt vill jag börja skriva av mig igen, så nu rubbar jag lite på principerna och ser det som halvterapi. Har flyttat och känner att jag behöver berätta om vad som händer omkring mig.
Så nu är jag inneboende hos en kvinna med hund, och efter fem timmar trivs jag riktigt bra. Är överlycklig över utrymmet i min 120-säng och min nyfunna frihet. Lyssnar på Cardigans, Dixie Chicks och Etta James, och njuter av lugnet.
Nu fattas bara en sak: Mat i magen!
Over and out
Vi ses.
Fast jag blundar kan jag inte sluta se
Börjar bli rastlös. Inte så lång tid kvar längre. Det var måndag, och jag kände att jag hade kontroll. Sen blinkade jag till, och vaknade upp en torsdag morgon. Och nu har det gått 13 timmar till. Vad hände?
Sista repet med Phat Lips ikväll. Det var ett bra rep. Nu funkar vi verkligen bra ihop. Men det var sorgligt, dom började planera för nästa rep och då ska jag inte vara med. Det är tråkigt, men det är också priset. Och så är det sista repet med Aralsjön imorgon, men jag får fortfarande höra Danne banka på på Lördag. Då spelar vi på Almedalsbiblioteket vid 22:30 ungefär.
Nu vill jag bara samla alla jag älskar och kramas med dom under dagarna som är kvar. Kan vi inte göra det?
Två år.
Enorma mängder kärlek, värme och vackra ord. Väldigt mycket trygghet och väldigt många kvällar, nätter och morgnar. 700 sparade sms på mobilen. Några svek, men väldigt många fler skratt än tårar. Jag vet inte hur många gånger vi sagt "Jag älskar dig", men dom känns ännu. Every single one.
Nej, jag vet inte hur jag ska fortsätta. Att summera två år med någon jag älskar, det finner jag väldigt svårt.
Det finns många låttexter jag skulle kunna lägga in här, men jag väljer att inte göra det. Det är vår ensak. Om du undrar, då får du fråga.
Men ett ord måste jag ändå lägga till; Tack.
Något
Förkylning. Lätt feber. Det ger mig en anledning att gå hemma och dra benen efter mig. Njuter av att få vara lat. Kollar på tv, dricker te och äter soppa. Hänger på Emilia ibland.
Bandfest i fredags, och det var väldigt skönt att umgås med pojkarna och syrran, utan att spela. Bara ha trevligt, dricka öl, äta lite, lyssna på bra musik.
Träffade Maja i helgen. Det var skönt att få se hennes välbekanta leende.
That's it, for now. En liten lägesrapport ifall någon undrar hur jag har det.
Is it a win/win situation?
Och jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan. För dig. För mig. För dig.
Put a candle in the window, cause I feel Ive got to move.
Though Im going, going, Ill be coming home soon,
long as I can see the light.
Pack my bag and lets get movin, cause Im bound to drift a while.
When Im gone, gone, you dont have to worry long,
long as I can see the light.
Guess Ive got that old travlin bone, cause this feelin wont leave me alone.
But I wont, wont be losin my way, no, no
long as I can see the light.
Yeah! yeah! yeah! oh, yeah!
Put a candle in the window, cause I feel Ive got to move.
Though Im going, going, Ill be coming home soon,
Long as I can see the light.
Long as I can see the light.
Long as I can see the light.
Long as I can see the light.
Long as I can see the light.
Thank you Mr Fogerty.
Tretton
Wow. Vilket rep. Det var inte svensk pop och ballader det handlade om, det var ROCK'N ROLL! Danne is the man on trummor!
Fick också en efterlängtad fika med min kära skåning igår. Det kändes som att vi varit ifrån varandra i två veckor ungefär, fast egentligen handlade det om typ fyra eller fem. Men så har det alltid varit med Amanda. Vi känner varandra.
Och så har jag klippt mig. Jag ser numera ut som någon karaktär från mumindalen.
Resfebern infinner sig sakta men säkert...
Let me stand next to your fire
Som följd av Woodstock-kakan jobbar jag nu starkt på att bli nykter. Kanske finns det förhoppningar om att bli pigg en dag då det inte regnar, och kanske bli sugen på att ta en öl. Men det regnar ju, så det lär inte hända idag.
Jag gissar på att klockan var något i stil med 4:00 i morse, när jag insåg att det faktiskt kommer att komma en dag imorgon också. Jag blev chockad. Hade liksom glömt bort att tiden går, och att det finns något sånt som "sömn" och "nyktert tillstånd".
En bekant gjorde en fin gest och kommenterade mitt tillstånd någon gång på natten. Han sa "Du är i en sån fantastisk Woodstock-eufori just nu", och han anar inte hur rätt han hade. Alkoholen hade nästan flödat, men det var all kärlek och alla människor jag var hög på.
Dags att inta ett till glas vätskeersättning? Helt klart.=)
Det finns kanske en poäng.
Och Annamaria säger till mig, "ta ingen skit, Klara!", och hon har ju så rätt. Mitt i våra miserabla och trötta liv ruskar hon tag i mig och trycker in starka ord i mitt avskärmade huvud. Sen får jag en kram.
Min syster är för övrigt en väldigt fin person att bo med. Trots att hon inte kan låta bli att sjunga något gräsligt när jag är bakis, så är det trevligt ändå. Med Emilia känner jag mig sällan eller aldrig ensam.
Värdefullt.
A kiss before I go
Tack Pillan. Du är fantastisk. Det gör så ont för att jag älskar dig så mycket. Många har undrat vad som är så speciellt med oss, och jag hoppas bara att de får uppleva samma sak någon gång. Att vara bara 16 år och veta vem som är sitt livs kärlek, att vara 20, och fortfarande står hon där. Du bär medaljen, och jag hoppas att du gör det med stolthet. Innan du kom in i mitt liv fanns det andra som varsin gång burit den, men du tar priset. Du slår dem alla med enorma steg.
Jag älskar dig, jag hatade mig själv igår och jag hatar vad jag har gjort mot oss. Jag älskar att jag fick stryka dina tårar.
Tack för allt älskling.
Du är bäst.
Rubrik
Inatt när jag kom hem hade jag ett halvt blogginlägg i huvudet.
Men det går inte.
Greetings from space
Greetings from space
I am lost without a trace Without a face, number or name
Here we could stay
It fells nice to get away
from all the pain
The world has gone insane
Snart så...
For the sun
Nu har jag äntligen Amanda Jenssens skiva i min ägo. Har inte lyssnat på den mer än en gång, men jag älskar den redan. Då är det bra.
Vår dator har varit medvetslös i några dagar. Precis när jag skulle ta tag i allt och fixa visum och boka hotell till resan. Men då är det verkligen bra att ha en snäll vän som heter Hugo. Att han dessutom kan datorer är ju bara ett plus. Igår när jag kom hem från jobbet gick jag raka vägen upp på mitt rum och bytte kläder. När jag sen kommer ut därifrån kommer en brun och fin Anna uppspringandes för trappen, och ler mot mig som en sol. Jag blev så himla glad! Och vid datorn satt Hugo och såg bekymrad ut. Men efter ungefär sju timmar tror jag, så mådde datorn bra igen, och Hugo också tror jag. Det var väldigt fint att ha dom här!
Nämnde något om mitt jobb. Eller snarare att jag har ett jobb. Och jag trivs verkligen. Det är nog det första jobbet som jag är bekväm med. Min förra arbetsplats var fantastisk, men det är inte rätt ställe för mig. Kanske för mig om 15 år, men inte idag. Och där jag är nu, där är jag riktigt bra. Trots tunga beslut i mitt liv den här sommaren, så har jag faktiskt mått helt okej ändå. Och det är på grund av Nicole, Åvalle och min härliga familj.
Det tråkiga är att jag bara har två arbetsdagar kvar, sen är min vikarieperiod slut. Men det gör inte så mycket, för jag kan se tillbaka och minnas ett ställe där jag fått vara och lära känna fantastiska människor.
Och nu ska jag dit.
En elegi
Elegi. Vilken vacker låt det är. Jag älskar den.
Hela texten är fantastisk. Men det är något med de första verserna i många låtar. Det kan vara så att hjärnan ännu är orörd inför texten, och att jag lyssnar mest uppmärksamt precis i början.
Du ser andra halvan och solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blåkalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst
Vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig
Ska jag anförtro åt dig
Tredje gången gillt
Dagens Nemi beskriver mitt och Nicoles liv väldigt bra, dom stunderna vi ses och vi inte sover/jobbar om varandra..
Vilken konsert det var. Håkan Hellström och hans fantastiska band. Enormt röj från första till sista sekunden. Golvet gungade, alla skrek och sjöng, och jag visste ett tag inte om det var tårar eller svett som rann nerför halsen.
Det var den tredje konserten med Håkan jag varit på, och den absolut bästa. Intimt, som media sa att det skulle bli.
Aralsjön
Åt samma håll
I förrgårkväll satte pappa på Lars Winnerbäcks samlingsskiva efter maten. Det var en fin tidig sommarkväll, och vi var utslagna alla fem efter lite mat och vin. "Åt samma håll" dök upp rätt tidigt. Det här är texten som beskriver mitt liv just nu, och "Hon" är min älskade Nicole...
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid
Jag hade inga veckor, inga dar
Bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting att tro på, nåt som tog mig upp en bit över noll
Hon mötte mig med sitt leende
Hon sa: Ta min hand, jag följer dig
Vi ska åt samma håll
Nästan hela låten beskriver vårat gemensamma liv just nu, men den här delen är viktigast. För vem läser när man lägger upp en hel låttext egentligen?
Himmel blå himmel blå
Ikväll är det spelning ikväll. Phat Lips denna gång, rockbandet som mest spelar rock'n roll från 60- och 70-talet. Går också att lyssna och se på imorgon klockan 22 på Hemse Matsal. Ikväll är det Bönan som gäller. (Fast nu heter det ju Blåklint.)
Som Florence Valentin skulle säga;
"...och om ja klara av det bra
då skulle de inte va ja"
UKM
Spelningen gick väl åt helvete, men det gör mig inte alls mycket. Det var fem minuter av hela festivalen, så det kan jag stå ut med. Har sett jättemånga bra band, hört skitbra dikter och sett fantastiska målningar. Och träffat såå mycket bra människor! Jag bara vill åka nästa år igen!
Mamma misstänker dock att jag fått benhinneinflammation. Jag har ont i halva kroppen, efter att ha gått många många steg bärandes på packning och bas, samt sovit på ett golv. Men det är liksom värt det!
Fick också träffa Nicole och Sebbe några timmar, och igår va jag med Josefina. Det var så skönt att bara slappa och prata och gå omkring lite i Stockholm. Hon är ju så jäkla bra. Lilla Skoogan.
Tack alla underbara människor!
