Skapad för stora ting.

Nickan är en alltid-människa i mitt liv. Jag tycker alltid om att prata med henne, jag vill alltid vara med henne, och jag saknar henne alltid när hon inte är hos mig. (Vilket är ofta.)

I morgon, då är det Mallorca time! Ska gå upp klockan kvart i tre på natten, för att komma i tid till flyget. Jag kan ärligt säga att jag aldrig satt klockan för att ringa kvart i tre på natten. Men, jag gick upp klockan fem i morse, så det ska väl inte vara ett problem? Det ska bli intressant att se huruvida jag är kommunicerbar så dags, om vi missar flyget eller vad som händer. Johan tror att vi kommer att dö på flyget, och jag kämpar för att behålla lugnet. För oss båda. Och jag hoppas innerligt på att det kommer att vara minst sjutton grader varmt där nere.
Vi kommer att få så kul!

Pillan ringde för en stund sen, och hon är ju helt fantastisk. Hon sa så här: "Klara, om något händer där nere på Mallis, så lova att du använder kondom." "Va?!" svarar jag. "Nej men seriöst, använd kondom!" Det här är min flickvän jag skriver om, och hon säger med helt normalt att om jag ska få för mig att vara otrogen, så ska jag göra det utan fysiska risker. Snacka om att ha en omtänksam flickvän!
Fast om jag tänker ett steg längre, så kan det helt enkelt vara så att hon helt enkelt inte vill ha kondylom eller syfilis eller hepatit. Men om jag känner henne rätt, (och det tror jag att gör) så bryr hon sig bara om mig. Det var därför hon sa så.. Och jag bara ler, kan jag någonsin få en bättre flickvän?

Med risk för att låta som vilken annan tonårstjej som helst, så vill jag bara lägga till en sak...
Björn Gustavsson är fantastiskt charmig!

(Hur stavas egentligen Alldeles?)

Jag åkte iväg till Hemse vid ett-tiden ungefär, med ett stort tugnt basfodral och ett lätt gitarrfodral i släptåg. Tog mig in på Kupan och ner i replokalen. Efter ett tag kom vi igång med spelandet, och efter några timmar åkte jag med Johan hem för att lanera en kommande resa. Vi kom inte fram till något speciellt egentligen, förutom att det inte går att åka billigt till Kreta, att det antagligen är kallt i Bulgarien och att jag var ofantligt hungrig. Vi kunde heller inte boka något eftersom Johan inte fick tag i sin chef. Så efter en och en halv timmes sökande beslöt jag mig för att åka hem.
Väl hemma väntade Pillan på mig, vi skulle laga mat och kolla på Melodifestivalen. Det fanns bara en liten, liten hake. Jag hade ingen nyckel till ytterdörren, vilken var väldigt låst. Surt sa räven. Vi åkte hem till en släkting i närheten för att undersöka om de kunde tänkas ha någon nyckel. Najdu.
Efter mycket om och men beslöt vi oss för att vi helt enkelt måste åka till stan för att upphämta mammas nyckel. Observera att vi var jättehungriga båda två. Jag körde och Pillan berättade om irriterande folk på debattsidan på helagotland.se. En stor del av det jobbiga var att jag hade lovat att hämta mina föräldrar i stan senare på kvällen. Så förutom att köra till hemse skulle jag dessutom köra till stan två gånger. På samma dag.
Väl inne i stan anlände vi på Stora Torget för att parkera. En lördagkväll. Fanns några platser kvar, men jag tycktes blind inför dem och uppfattade bara den sista. Som antagligen också var den smalaste. Jag var någon centimeter ifrån de båda bilarna brevid oss ungefär fem gånger. Aj aj. Jag svalde gråten i halsen och kom till slut tillrätta.
Jag hastade in på krogen där mina föräldrar satt med några kompisar och hade det gemytligt, och gick snabbt därifrån när jag fått den åtråvärda nyckeln. Nu hade jag den i min hand, och tänkte inte vänta en sekund med att åka hem och kasta i mig mat!!!
Smärtfritt kom jag ut ifrån parkeringsrutan, men körde vilse i innerstaden. Jag var tillbaka där jag började, på torget, och trodde än en gång att jag skulle avlida av frustrering. Klockan var nu drygt åtta, och varken jag eller Pillan hade ätit sen klockan elva.
Som tur är så känner Pillan mig väldigt bra, och fångade någonstans upp mig. Hon guidade mig ut från murarna och de trånga gatornas fängelse, och vi var ute i friheten igen. Vi kom hem och såg den sista låten på Melodifestivalen, åt mat och kollade på en film. Sen ringde pappa och sa att Johnsons spelade på Effes, så det var bara att åka in igen. Dom skulle ändå hämtas, så varför inte kolla en snabbis på den geniala Tobias gitarrspelande?
Sen var kvällen helt okej. Jag har aldrig kört så mycket bil på en och samma dag. Har räknat ut att den blev ungefär 10 mil. Observera att jag bara haft körkort i en och en halv månad.

Om någon hade sagt till mig när jag gick i sjuan att jag skulle stå och sjunga på Kuff i fredags, då hade jag nog bara gått därifrån. Jag har aldrig haft intresse av att gå på Kuff, och jag har varit för blyg för att sjunga för andra. I alla fall tills för några år sedan.
Men i fredags spelade Johan, Danne och jag på Kuff, och det gick förvånansvärt bra! I torsdags repade vi lite, första gången Danne var med. Och då kändes det bara självklart att han också skulle vara med på spelningen!

i övrigt måste jag berätta att Karlsö-båten har det lite kärvt just nu. Den gjorde ett tappert rymningsförsök i fredagskväll, när det stormade så hemskt här att jag höll på att flyga bort. Den ser nu ut att hänga i en skör tråd över kajen i småbåtshamnen, eller snarare några tjocka red från två traktorer. Dom gör sitt bästa för att hindra den från att åka ner i havet.
Repen ser dock ganska fåniga ut i jämförelse med båten, men den har ju hängt kvar i två dygn. Så det funkar väl. För de som inte har tid eller möjlighet att åka ut på hamnen för att se det groteska ekipaget, så finns det väldigt talande bilder på helagotland.se. Måste betraktas, det ser verkligen... skumt ut... Och komiskt!

Jag har drabbats av övertrasserat tålamodskonto. Ja, jag kom på det själv. Ikväll känns det som att alla jag har försökt prata med skiter i mig. Det är såklart inte så att de skiter i mig, men jag har gått omkring ikväll med en klump i magen och nu kom jag på att det är så det känns. Övertrasserat tålamodskonto. Varför? Antagligen på grund av den senaste tidens påfrestningar och nu har ingen tid med mig. (I kombination med fel vecka i månaden.)
Om jag desperat skulle ringa runt till lite mer folk skulle såklart någon ha tid. Men jag vill inte anstränga mig. Så lite får jag skylla mig själv.
Har gjort massa bra saker idag, gick upp och simmade tidigt, gjort lite ärenden, kört hem grannens bil, målat element, pysslat här hemma, eldat. Ändå känns det som att jag inte räcker till, som att jag måste anstränga mig mer och uträtta mer. Förvalta tiden och inte slappa. Ligga i.
Fan heller, jag hör ju att det låter konstigt. Bara för att jag råkar vara kvinna tänker jag inte bete mig som 50-talets hemmafru. Nu kollar jag på Vänner i stället.

Så var jag nyopererad igen. Spenderade två timmar hos käk-kirurgen igår eftermiddag. Det är inte det roligaste jag har gjort. Trodde seriöst att han skulle vrida skallen av mig när han inte fick in skruven ordentligt för tredje gången. Jag hade bedövning, så det gjorde inte så ont på det sättet, men det var fruktansvärt obehagligt att känna hur mycket dom tar i i min lilla mun. Jag trodde att jag skulle gå sönder ännu mer.
Sen fick jag lite av en chock när jag var klar. Jag insåg att jag gått och väntat på den här stunden sen i somras, och nu var det över. Efter en lång tids väntan. Men nästa moment, som är i början av mars, är det slutgiltiga kapitlet i den här långa historien. Då ska jag få min permanenta tand, som jag ska ha i hela mitt liv, och inte gå runt med en klump på en tandställning. Den dagen har jag väntat på i fjorton år.
Det ska bli så otroligt skönt.


Jo sen var det ju Rockkarusellen i onsdags kväll. Det började med att jag och Johan inte hittade dit vi skulle. Inte med en gång iallafall. Sen hade dom skrivit fel namn om oss. Vi heter Gastelyckan Ö, och dom hade skrivit Gangsterlyckan. Det ger ju lite fel bild av dom som aldrig hört oss, även om Gastelyckan Ö inte heller ger sken av en liten mjuk duo.
Sen, när vi satt på den stora scenen och skulle testa ljudet, kom det in en tjej som sa till sin kompis "Hette det inte Rockkarusellen?". "Jovars, vi vet. Vi undrar också vad vi gör här", tänktes det på scenen. Och resten av kvällen också för den delen. Fram till speltiden, två timmar senare, vältrade vi oss i självömkan.
Men det gick helt okej. Medhörningen var kass, men några sa att vi va bra. Och en tjej menade det.

Ja mycket ska man va med om.

Helgen har bestått av en snabbvisit i Bryssel, hos min morbror och hans familj.
Åkte dit med Nickan såklart, och äventyret började så fort vi steg på bussen på Cityterminalen. Vi hamnade brevid en man som inte kunde sluta titta på oss, och han satt längst ut på sätet närmast oss. Hans mobil ringde då och då, men det enda vi hörde var "blableblö, chutefli, oui, Pari, lalala.." Inte visste jag att franska kunde vara så sexigt! Ett snabbt konstaterande; han är fransman.
Någonstans under dessa förunderliga 40 minuter på bussen, somnade han till och tappade sin plånbok ner i mittgången. Nickan och jag har spekulerat kring detta fenomen under hela helgen, "sov han verkligen? jag tror inte det.." "han tappade definitivt plånboken med flit.." För självklart, eftersom han pratade så sexig franska, var jag tvungen att säga "Excuse me, I think you dropped your wallet" när han hade vaknat till efter två minuters slumrande. Det jag fick till svar var ett kort: "Thank you." Väldigt nonchalant.
Vi var övertygade om att det var slut med flirtandet, som ärligt talat inte kan rubriceras som flirtande.
Men han följde efter oss lite försynt inne på Arlanda, när vi gick till incheckningen. Fast snart försvann han igen. Jag tänkte i mitt stilla sinne; farväl, Oh snygga fransman. Vi ses aldrig mer.
HAH! Trodde jag ja. Han dök upp bakom oss igen, lika försynt men ganska uppenbart att han kanske ville något, skulle kanske också han till Bryssel? Efter en stund gick han ifatt oss och sa "Thank you for finding my wallet." "Oh, it's okay" svarade jag och log försiktigt. Han sa nu att han skulle ta någonting att dricka där borta och "See you!"
Vaddå See you? Han visste vad som skulle hända, jag lovar. Det slöt såklart med att han bjöd på fika, han kände att han var tvungen eftersom att jag hade hittat hans plånbok.
Det var här vi kom på att han nog hade tappat den med flit. Vi hade jättetrevligt under fikastunden, han pratade perfekt engelska och var väldigt fransk men ändå inte. (Tror jag. Har aldrig träffat någon fransman.)
Det var också här han sa till mig "I should hire you, as my brain.." Han kom också fram till att Nicole skulle vara hans estetiska sida hos honom själv. Jag tyckte att hon skulle vara hans Good looks. (Inte för att han egentligen behövde det.) "So, what can I offer you? You can't just offer me things, I have be something for you." Åh, jag vet minsann vad jag tyckte att han kunde få erbjuda.. Nej seriöst, jag sa att han skulle vara vår advokat, eftersom han pluggar juridik.
Vi utbytte telefonnummer, och när han hade gått ringde han för att kolla att det var rätt siffror. Yeah right, han ville bara prata mer med oss. Sen skickade han ett sms och frågade vad han skulle köpa med från Paris till oss. Vi svarade "Perhaps some champagne", bara på skoj.
Sen var det inte mer med det. HAH! Trodde vi ja. När vi kom tillbaka från Bryssel och satte oss på bussen från Arlanda klockan halv 1 på natten, kollade jag ner i mittgången. Och vem kommer strosande med sin bekanta väska över axeln, om inte den omtalade fransmannen! Jag utstötte något i stil med "Oh my goood. Nicole, det är inte sant!!!" Han satte sig vid oss och sa sitt fina "Hello" lite fnissande.
Vi utbytte artighetsfraser och efter en stund sa han "So, I got the champagne for you.." GAAH!! Han hade köpt champagne till oss! Vad är det här för en snubbe, en stalker? Vad vill han egentligen? Han ville träffa oss igen dagen efter, men vi vågade/orkade inte. "Just don't let me drink this champagne on my own..."
Vi har nog kommit fram till att han bara är väldigt fransk, det vill säga artig, och måste ge bort saker till vackra kvinnor. Speciellt det dom ber om.
(Jag måste tillägga att han inte är en sliskig 40-taggare med tjocka guldkedjor kring halsen och uppknäppt skjorta, utan en snygg, trevlig ung man i 23-årsåldern med uppknäppt skjorta.)

Någonstans emellan dessa sammanträffanden blev jag och Nicole rejält uppraggade av italienare och belgar på nattklubbar i Bryssels centrala delar. Vi spenderade också en hel dag med att kolla på One Tree Hill, säsong 4. Givetvis skrattade vi en hel jäkla massa och diskuterade allt och alla vi såg överallt. Inte en helt vanlig helg i mitt liv, men en helt vanlig helg med Nicole.

Minst sagt svårslaget.

Nu är det läge för mig och Amanda att flytta till Medelpad. Tänker också dra med mig Nicole, så är cirkeln sluten. All you need is love faktiskt. Det verkar lite som att vi alla tre irrar runt i trapphus och försöker hitta rätt dörr att ringa på. Medelpad is the answer. Vad säger ni?

Idag fick jag 63 rätt av 70 möjliga på övningsprovet för uppskrivningen. Det känns betydligt bättre än igår, när jag fick 51 rätt. Jag trodde att hoppet var ute, men jag kanske klarar uppskrivningen ändå. Återkommer imorgon om mer info.

Jag älskar apelsiner.