Skapad för stora ting.

Dags att snyta sig igen. Har blivit så himla förkyld idag, flåsar med öppen mun för att få syre, väldigt fint. Kanske bra att Johan inte är här just nu. Fast han hade nog bara klappat mig lite på armen och sagt att jag är gullig ändå. Tänk att det blev så bra med Johan och mig, vem hade trott det? Tja, våra mammor kanske. Dom tjatade på sina egna speciella sätt om att det nog skulle va bra om vi blev ihop ändå, och "det blir ni nog tillslut". Va bra att dom hade rätt.

Var på mitt livs andra begravning igår. Fan va jobbigt det är. Skönt att få trösta. Skönt med utrymme för sorg. Jobbigt att gråta så man får eksem i ögonvrån. Mamma höll ett väldigt fint tal om sin lillebror, jag beundrar henne verkligen för det. Skönt att få skratta under stunden i församlingshemmet, och skönt att känna att det är viktigt att skratta då. Och verkligen tillåtet.

Är så absurt trött idag, dels på grund av förkylningen och kanske också för att den här begravningen är över. Slappna av lite mer, landa på ön och komma längre bort från jobbmarathonet jag levt i senaste veckorna. Höll på att somna över matbordet förut som jag gjorde när jag var typ ett år. (Finns dokumenterat på film.)

Tack Mia Skäringer för blogglusten. Jag gillar det igen. Hoppas du gör det snart också.
Dags att snyta sig igen.