Skapad för stora ting.

Nicole åkte hem till Stockholm imorse. The Sadness har inte kommit riktigt ännu. När jag såg bilen åka iväg var tårarna inte långt borta, men jag trängde effektivt bort det. Det känns inte bra, men jag hade ingen lust att än en gång börja storgråta precis innan jag ska till jobbet.
Jag vill bara att hon ska vara kvar.
Johan skickade just ett sms och bad mig komma till Tomelilla och leka med honom. "Ta med dig Lennart, grannen har pool." (Lennart är min jättefina jättegula uppblåsbara vattenkompis.) Jag vill så gärna, men ack så långt bort, med tanke på att jag ännu har en del jobb kvar att göra. Om det var typ i Oskarshamn skulle jag kunna åka över och typ fika. Fast sånt gör man ju inte, man bara tror att man skulle göra det för att det går.
Snart åker Emilia, på torsdag närmare bestämt. Dagen efter fyller jag år, och det blir tomt med "bara" mamma och pappa här. Nästa vecka åker Josefina. Jag säger bara ett ord, och jag vet inte ens om det är ett ord; Gaah.

Och jag stannar kvar än så länge, ett ickeval är också ett val. Jag får stå mitt kast.